Bollebygd RIB

2017-06-01
Kåren flyttade in i den nuvarande stationen på Gästgivarevägen 1983. Tidigare ryckte kåren ut från en typisk tegelbyggnad med brandtorn på Ringvägen.

Dagens station är uppskattningsvis 300 kvm stor med fyra portar. Här ryms en släckbil, tankbil, bandvagn och båt tillsammans med motorspruta. Kåren har även en FIP-bil, FIP står för Första Insats Person, där personen har med sig fordonet under beredskapstiden.

- Här finns det finns gott om utrymme och personalutrymmen. Vissa saker skulle vi vilja åtgärda, så som våtutrymmen, säger Kristian Hjelte, brandman.

Personalen i Bollebygd har kompetens på flera områden. 
- Vi har klass 1 verktyg för trafikolycka, vi rökdyker och använder skärsläckare, säger Kristian.

Peter Orrestrand, stationens platschef, tar med sig mycket från sitt arbete som utbildningsledare i SÄRF.

- Vi får testa mycket nytt och har bra koll på vad som händer i förbundet, säger Daniel Lund, brandman.

Peter tillträdde som platschef 2010 och uppskattas av sina kollegor.

- Han är bra på att hantera människor och på att styra. Han är tydlig vilket är viktigt att vara som chef, säger Daniel och Kristian.

Idag består kåren av 18 anställda och en praktikant. Under våren har gett ytterligare tre intresserade som vill söka sig till kåren.

- Vi har larm ungefär var tredje dag och runt 120 larm på ett år, säger Kristian.
Som många i Bollebygd jobbpendlar vissa i kåren vilket innebär att de också måste byta bort din dagtidsberedskap.

När larmet går har de sju minuter på sig att ta sig från arbetet eller hemmet till stationen, byta om och rulla ut med fordonen.

Kårens beredskap är uppdelad i dagar snarare än hela veckor. Antingen har man ”helgen” vilket innebär måndag samt fredag-söndag eller så har man en dag per vecka övriga tre veckor. Sammanlagt blir det en sjudagars vecka per månad. Ett upplägg de haft i många år och trivs bra med.

- Det är enklare att byta dagar och lättare att få ihop det med barn, säger Sara Högström, brandman.

De vanligaste larmen är trafikolyckor på Rv 40 och automatlarm.

- Den senaste tiden har vi dock åkt på en hel del udda larm. Nu senast hade ett barn fastnat i ett rör på förskolan, berättar Sara.

Det, sedan snart ett år, nya IVPA-avtalet har minskat antalet larm.

- Tidigare åkte vi på såväl bärhjälp som olika skador. Nu dras vi endast vid hjärtstopp, säger Kristian.

På frågan vad de tycker om skillnaden är det inte endast negativa svar.

- Det är tuffare larm men man känner sig behövd. Det kan vara givande och vi kan göra skillnad, säger Daniel.

Inom kåren finns såväl montörer som redovisningskonsult, kock och vaktmästare.

- Förr var det främst hantverksyrken men idag är det mer spritt, säger Sara.

Att ha bred kompetens ses som positivt.

- Jag tror det är RiB-kårernas styrka. Vi löser mycket utifrån våra övriga kompetenser, säger Daniel.

Bland personalen märks en viss oro finns kring RiB-kårernas framtid. Det är dock de positiva delarna som tar överhanden.

- Jag känner mig ibland stolt över att kunna göra skillnad, på riktigt, säger Daniel.

Som brandman befinner man sig emellanåt i tuffa situationer och vissa minnen stannar kvar.

- När det gäller suicidlarm upplever jag att vi kommer nära den drabbade och personens tillvaro, säger Daniel.

Efter ett tufft larm är det värdefullt att prata igenom händelsen innan man lämnar stationen och även efteråt tillsammans med utbildad personal, något som är rutin inom förbundet.

Att vara brandman i beredskap tar upp en stor del av fritiden av såväl sin egen som en eventuell partners.

- Gemenskapen är central här. Vi är också noga med att bjuda in våra respektive till våra sociala aktiviteter, det här är ju en del av deras liv också, säger Daniel.

Just denna majkväll är det städdag på stationen, vilket inträffar en gång per år. Gemenskapen blir tydlig när ”lag fem” – pensionärerna droppar in och tar hand om grillningen medan övriga putsar i ordning sin station.

- Det känns schysst att få ordning och att alla hjälps åt, säger Kristian.

Lag fem vittnar om att gemenskapen är limmet i kåren.

- Det var svårt att lämna. Jag flaggade för det i säkert två år innan jag tog beslutet. Vi har alltid haft god gemenskap här, säger Thomas som började -75.

Platschef Peter Orrestrand klev för första gången in på stationen sommaren 2001. Av fem sökande var han en av två som blev antagen till kåren.

- Tidigare hade jag ingen koll på att Bollebygd hade en RiB-station utan hade förutsatt att det var heltid, säger Peter.

År 2013 skedde ett större skifte i kåren. Flertalet pensionerade sig och många yngre förmågor anställdes.

-  Av de som arbetade 2013 är vi nu bara sex stycken kvar. Vi gick från ett gäng där alla visste vad man skulle göra till en helt ny kår. Otroligt många års erfarenhet lämnade oss i den vevan, säger Peter.

Thomas, som 2013 slutade i kåren efter 37 år fyller i:
-  Att få in tänket och skapa erfarenhet tar ju sin tid. För oss, när vi började, var jobbet och brandkåren det enda som existerade. Ens beredskap var helig.

Peter siar om framtiden:
- Jag tror att stationen kommer att flyttas och kanske att vi får en sammanslagning med Rävlanda RiB. Kommunen ökar och jag tror inte vi kommer att få det svårt med att hitta personal. Jag ser positivt på framtiden.

När han tänker tillbaka på de hittills 16 gångna åren i Bollebygds RiB når han allra första början.

- Mitt första larm! Jag gick på min första beredskap på fredagen och fick mitt första larm på måndag morgon. I min iver körde jag onödigt fort till stationen. Det jag inte visste var att platschefen bodde på samma gata. På stationen blev alla utfrågade vem fartdåren med vit skåpbil var. Han hade naturligtvis helt rätt i att jag körde alldeles för fort, säger Peter.

Hans fortsatta första beredskapsvecka innehöll två dödsolyckor varav ett suicidärende på tågspåret.

- Thomas var jättebra där och sa direkt till mig att samla ihop ett trasigt staket vid sidan av. Jag skulle inte fram och se allt, säger Peter.

Att vara brandman i beredskap är ett åtagande för hela familjen.

- Hela familjen måste vara med på det för att det ska hålla i längden. Har man det såväl som hobby och jobb blir det inte betungande.  Det kan inte vara den ekonomiska ersättningen som driver en. Däremot tror jag det är gemenskapen som håller ihop oss. Det är nästan alltid folk på stationen och vi springer, cyklar och gymmar ihop, avslutar Peter.