Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund

  • Bollebygd
  • Borås
  • Mark
  • Svenljunga
  • Tranemo
  • Ulricehamn
Sök  

Liareds räddningsvärn

I Liareds socken bor knappt 240 personer och i utkanten av kyrkbyn, i riktning mot Hössna, ligger ortens brandstation. En röd, hög byggnad som innehas av Liareds räddningsvärn.

Byggnaden på cirka 120 kvadratmeter är stor jämfört med den tidigare lokalen som låg just intill kyrkan. Där gick inte en traditionell släckbil in. En sådan fick värnet först 2001 när den nya lokalen byggdes. Tidigare hade de istället en 6-hjulig Jeep, kallad Valpen, med 800 liter vatten och som enkelt tog sig fram i terrängen.

 

Per-Ola Lyreborg, platschef i Liared, berättar att den nya stationens placering ger merparten av dem längre anspänningstid, även om han samtidigt vittnar om att han oftast hinner till stationen på 90 sekunder när han är hemmavid. Tidigare hann han till stationen innan dåtidens utlarmning, tyfonen, tystnat. Den ljöd i 1 minut.  

Den nuvarande brandstationens lokaler ägs av kommunen och har idag varken vatten eller avlopp. Vattnet till kaffebryggaren tas således med i dunkar. De har som regel att fika på det egenhändigt tillbyggda loftet i stationslokalen efter övningar.

Här övar brandmännen i regel den första måndagen varje månad. Emellanåt åker de till Trädet och övar med brandmännen där. Ulricehamns kår har varit med och övat på sågverket i Liared ett par gånger, då med de grupper som inte haft beredskap.

I stationslokalen står idag en Scania 93, en 90-talist med radionummer 52-6210. Det är den tredje släckbilen sedan inträdet i SÄRF 1995. Bakpå släckbilen finns en motorspruta kopplad.

- Den krokas bara av om vi säkert vet att den inte behövs. Vid brand är den alltid med, förklarar Per-Ola.

Per-Ola tror att värnet bildades någon gång på 50-talet, när socknen fortfarande hörde till Redvägs härad. Själv kom han med 1989 när hans far gick ur. Så har det varit för flera, att kallet gått i arv.

Per-Ola fick skarp upplärning i yrket. Det var när hans skulle följa med sin far, som skadat sitt öga, fram till en olycksplats. Av dåvarande platschef fick han uppmaningen att direkt hoppa i faderns kläder och hjälpa till.

Personalomsättningen är låg, fyra av de fem som gick med 1989 är fortfarande kvar. Många är runt 45-55 år, med åldermannen på 60 år och ett par yngre förmågor. Det är dock svårt att rekrytera yngre brandmän mer Per-Ola.

- Många yngre vill inte binda upp sig, säger han.

Ett annat faktum är att endast fyra av de totalt tio i styrkan har C-körkort. De har det genom arbetet och tyvärr är det ofta också de som inte är hemma dagtid. Oftast är i alla fall någon hemma som kan rycka ut och köra släckbilen.

Till vardags arbetar brandmännen bland annat som lantbrukare, lastbilschaufförer, rörmokare och snickare. Ett flertal arbetar på sågverket där i alla fall en av dem kan komma ifrån dagtid.

Även om ett räddningsvärn sker på frivillig basis vittnar Per-Ola om att när larmet går på sökaren går hans telefon varm.

- De ringer och säger ”Jag är där och där. Jag kommer!”. Det är ett stort plus att alla känner varandra privat. Jag vet att vissa i princip alltid kommer. Även om de inte skulle hinna med i bilen kommer de efteråt. De i bilen tar med kläder om de vet att någon är på väg efter, förklarar Per-Ola.

Förutom Liareds socken larmas Liared ut till omkringliggande byar som Kölingared, Strängsered, Gullered och Knätte.

Det bästa med att vara brandman då?

- Det är att kunna hjälpa folket, säger Per-Ola.

När han tänker på vad det värsta kan vara svarar han att han hittills inte upplevt någonting men att det självklart måste vara tufft att vid en allvarlig olycka känna den skadade.

Per-Ola lyfter att framtiden för stationen känns något oviss.

- Det är en utmaning att få de yngre intresserade. Många har arbete på annan ort och är inte hemma dagtid, säger Per-Ola.

Liareds räddningsvärn larmas ut fem till sex gånger på ett år. Per-Ola tror att värnen kan nyttjas mer än de gör idag.

- Att känna sig behövd är viktigt för att behålla gnistan i det man gör, säger han.

Ett exempel på larm som dyker upp i Per-Olas minne är när en husvagn brann på Rasta längs 40:an.

- Ulricehamn hade av någon anledning inte sin tankbil hemma och vi larmades ut för att få ut 3000 extra liter vatten. På vägen ut fick vi veta att det var lugnt på plats men att vi ändå kunde komma ut för att se hur det såg ut på plats. Det var riktigt bra för oss, avslutar han.

Red. anm: Sedan reportaget publicerades i december 2016 har Liareds räddningsvärn bytt platschef till Henrik Johansson.

2017-12-01