Dalsjöfors RIB

2016-06-01
1947 kommunaliserades brandkåren under Borås brandförsvar och flyttade till dess nuvarande byggnad på Badhusvägen. Där fick verksamheten samsas med ett tvätteri  och badhus. Flera av kårens äldre brandmän minns hur de stod i kö utanför badhuset och hur noga det var med tvagningen.

Idag ligger det gym och duschutrymmen ovanpå den gamla bassängen. Platschef Stefan Andersson demonstrerar hur bassängen täckts över genom att hoppa på gymmets golv som ger ifrån sig ett tydligt ihåligt ljud.

1947 fanns det 25 brandmän i styrkan och ytterligare 27 stycken i reserv. En siffra som idag känns avlägsen. Kåren kämpar med att rekrytera och är idag 15 man plus en för närvarande tjänstledig.

- Dessutom finns det 3-4 åldermän som snart behöver ersättas, säger Stefan.

Stationens brandtorn slutade användas för att torka slang 1974 tror dagens styrka. Då började slangen istället skickas till Borås för tvätt.

Idag huserar kåren på cirka 300 kvadratmeter som utgörs av vagnhallar, ja det finns två, omklädningsrum, kontor, gym, duschrum för både herr och dam liksom gemenskapsutrymmen.

Någon gång på 90-talet fick stationen en ny släckbil. Det visade sig att dess taklyktor slog emot innertaket på vagnhallen varvid en extra vagnhall byggdes intill. Den egna personalen har också på egen hand byggt av avskiljande vägg mellan vagnhall och kontor för att skapa en mer trivsam arbetsmiljö, det blir ändå en del tid vid datorn varje månad.

I Dalsjöfors larmas styrkan ut mellan 120 och 150 gånger per år. Då åker ett befäl och 4 brandmän ut. Från att de får larmet på sina sökare tills de ska rulla ut från stationen ska det inte gå mer än 7 minuter. Det kan låta omöjligt men de vittnar om att det inte är några problem, vanligen är de ute på 5.

Det brandmännen rullar ut i är dels en släckbil, Volvo, från 1998 (52-1410) och en transportbil, Volkswagen, från 2011 (52-1450). Den senare drar också stationens räddningsbåt som används i Stora och Lilla Dalsjön.

Dalsjöfors har cirka 8000 invånare i ett insatsområde som sträcker sig från Dalsjöfors ut mot Dannike, Rångedala, Äspered och Toarpsdal.

Förutom larmen i det egna insatsområdet sköter Dalsjöforsstyrkan också mycket täckning för Borås heltid.

- När Borås är ute mer än en timma på insats åker vi dit, säger Stefan.

Det bläddras i pärmen med årets insatser och räknas snabbt ut att av det totala antalet larm är cirka 30% täckning för Borås.

På hemmaplan finns flera riskobjekt med industrier som hanterar kemikalier, heta oljor och statisk elektricitet, gasol och ammoniak. Ett exempel är slakteriet som också har mycket levande djur på plats.

- Där har vi mycket objektsorientering eftersom det är en byggnad som byggts till och om i flera vändor, säger Stefan.

En styrka är att kåren har personal anställd på samtliga dessa industrier med värdefull lokalkännedom. Hela styrkan har också specialutbildats och utrustats för kemsanering.

Med riskobjekt följer ibland mer minnesvärda larm.

Ett tydligt minne är ett automatlarm till industrin Mont Blanc, i lackverkstaden. De letade i lokalerna men hittade inte rätt. Det visade sig att lackverkstaden flyttat men inte uppdaterats i deras objektsbeskrivning. Framme vid verkstaden öppnade de dörren på glänt. Där inne var det full fart på branden och dörren gick snabbt igen.

- Det speciella var väl att det var ett av de automatlarm vi åker på som faktiskt var skarpt, säger Stefan.

Boråsstyrkan tillkallades men när de var på plats var Dalsjöforskåren i princip färdiga med släckningsarbetet.

- Det var rejält varmt därinne! I 3-glasfönstren hade 2 glas smällt. När vi kom in i rummet såg vi hur glaset i lysrören smält av värmen. Hade det gått ett par minuter till hade det övertänts, berättar brandman Peter.

- De anställda var tacksamma eftersom vi lyckats rädda mycket viktiga papper och dessutom varit sparsamma med vattnet, fyller kollegan Alexander i.

Det visade sig att det var AC:n som tänt under en trätrappa.

Stefan beskriver sitt manskap som tusenkonstnärer.

- Vi är egna företagare, bilmekaniker, slaktare, snickare, skogsbönder, securitasvakter, livsmedelstekniker. Vi har en tidigare hemvärnssoldat, duktig på sjukvård samt en före detta undersköterska, berättar Stefan.

Det som håller ihop gruppen, trots rekryteringsbehov, är gemenskapen och kamratskapen.

Att beredskapen låser dem till hemorten ses inte som ett större problem. Alla hjälps åt och det är ytterst sällan man inte blir avbytt vid behov.

- Det är inte ofta vi är en hel ordinarie grupp på larm, det kan vara bytt både en och två gånger men vi löser det alltid, säger Stefan.

När Stefan tänker framåt ser han ett stort rekryteringsbehov. Kvinna som man är välkommen att söka.

- Vi måste få in mer folk. Ett problem är att det inte är lika mycket fabriker aktiva här längre. Folk bor här men arbetar på annan ort, säger Stefan.

Hoppet är dock inte ute, på stationen diskuteras ett par lokala namn som de hoppas få in för test framöver.